Och så kommer den där känslan och saker och ting går inte som man vill

Det blir mitt hundrade inlägg och det kommer bestå av hur misslyckad man kan känna sig. Vart jag än vänder mig så hör och ser jag ungefär alla mina vänner skriva eller prata om att dem kom in på sin utbildning. Och att dem ser framm emot åren de ska läsa. Och det kanske inte är världens grej men när man har haft tre svåra år på gymnasiet med både sig själv, sin familj och skolan och man gör allt man kan. Man får höra hur duktig och hur stolta vissa är över än för att man faktiskt lyckades gå ut gymnasiet. Men sen kommer universitet, ännu ett val. Men förhoppningsvig så vet man vad man ska söka till. Och det viste jag ju, jag ska söka till ssk programmet (sjuksköterskaprogrammet). Sen på grund av strul blir det inget högskoleprov, vilket gör chansen att man ska komma in, sämre för då kan man ju bli intagen på två olika urvalsgrupper. Sen kom beskedet, jag blev reserv. Sen kom andra beskedet och fortfarande inte kommit in. Sen ser man alla andra ändra till sina nya skolor som dem ska gå på och deras program som dem ska gå. Och jag kan inte känna mig glad över att jag iaf ska läsa en rätt intensivkurs på KI här hemma i Stockholm. För jag känner mig misslyckad och jag kan inte rå för att tårarna rinner. Nej jag vet jag har fler chanser, men och? Egentligen jag vill inget mer än att flytta någonstans, bo på campus, träffa nya människor. Människor som vill bli det jag också vill bli. Bli nollad och allt som hör till det. Om jag inte kommer in någonstans nästa hår, till vår terminen. Vad gör jag då, det är en bra fråga, för jag har tyvärr inte svaret.