Here goes nothin

Äntltigen hemma i sthlm, var dock några timmar sen man kom hem. Här sitter man med två blåmärken på varje arm, inga strora men dem sitter där, blåa och gör ont. Men det känns underbart att vara hemma, hemma i tryggheten. Hemma hos människor som lyssnar på mig, spec på min version. För där borta så betyder inte mina ord något. För min version är ju inte sann, så alltså är det jag säger helt oviktigt. För vad jag än sa så vred han på allt. Det är skönt att dem lyssnar här hemma, för hade dem inte gjort det hade jag inte orkat. Hade gått under totalt, för jag har aldrig någonsin kännt mig så här nertryckt förut. Kul att börja sitt första blogginlägg med den här texten, men nu blev det så. Mamma har gått och lagt sig, det betyder att jag kan gråta. Jag vill inte att hon ska se mig gråta, varför? För att min mamma mår redan dåligt på grund av det som har hänt. Och ja jag har skuldkänslor till max, som jag absolut inte borde ha. Inte skuldkänslor direkt för det som hände, men att min mamma mår dåligt just nu. Älskar min mamma önskar att jag kunde ta bort allt ont från henne.